Silverback imperial porter

Kvällen har gått i de oprövade ölernas tecken. Porter är inte alls något någon av oss har för vana att dricka, men ändå som något man _borde_ vilja dricka i vissa sammanhang. De där sammanhangen när man fryser lite om fötterna i de av de småläckande vinterkängorna nedfuktade sockorna, framför den där brasan som alltid borde finnas där i just de vädren,med det där uppgivna men framför allt självnöjda småleendet på läpparna och den där värmande, småbeska, svartsöta, skummande, uppfriskande och lugnande drycken i glaset.

Den drycken har vi försökt brygga i kväll.

Vi invigde den nya 50-litersgrytan, men kokade bara 22 liter sötvört (1061) till 16,5 liter i jäshinken (1076, säg gärna till om ni får ekvationen att gå ihop.).

Vi har bekantat oss med wit, geuze och belgisk tripel. Samtliga tre typer förvånade i viss grad. Wit har lite mer att bevisa, men imponerar i sin läskande kryddiga litenhet. Geuze får sinnena att ifrågasätta allt vad de trodde öl var vid första, andra och tredje klunken. Vid fjärde börjar man bli öppen för de dimensioner öltypen bjuder in till. Väldigt spännande upplevelse, men inget man brygger i första taget. Tripeln var något av en aha-upplevelse. Vi har visserligen inte föraktat malten och jästen, men dock gravt underskattat deras förmåga. Elegansen i den här triplen är svår att ens tänka sig att överträffa, men nog ska vi försöka.

Men åter till portern. Vi mäskade vid relativt hög temperatur, 68 grader, för att få stor kropp. (Högre mäsktemperatur är ett beprövat sätt att uppnå det, dåliga matvanor ett annat.) Vi mäskade ut, recirkulerade och lakade som vanligt och lakningen flöt på mycket snabbare än tidigare. Om det var havreskalen i mäsken, de nyborrade hålen i innerhinken eller nåt helt annat vet vi inte, men bra gick det.

Vi kokade i vår nya (och nyisolerade) 50-literskastrull med dubbla induktionsplattor, vilket gick riktigt bra. Vi vörthumlade för beska och aromhumlade ganska sparsamt med Northern Brewer, som bör vara ganska klassisk, och Kohatu, som bör vara högst oklassisk. (Vi får sätta de båda humlesorterna på humligare prov framöver i en öltyp som passar för det.) Efter kok, kylning och silning fick vi alltså ut 16,5 liter vört med OG 1076. (Vi hade siktat på 17 liter med OG 1075, så vi känner oss nöjda. Det är skönt att få kvitto på att beräkningarna verkar funka.)


Recept (saxat från Beersmith, därav språk och formatering):


Silverback Imperial Porter


150.0 g Oat Hulls (0.0 EBC)
4.50 kg Pale Malt (2 Row) UK (5.9 EBC)
250.0 g Brown Malt (128.1 EBC)
250.0 g Carafa II (811.6 EBC)
250.0 g Caramel/Crystal Malt - 60L (118.2 EBC)
250.0 g Carared (39.4 EBC)
250.0 g Oats, Flaked (2.0 EBC)
250.0 g Pale Chocolate Malt (525.0 EBC)
30.0 g Northern Brewer [10.6%] - First Wort Hops
0.94 g Protafloc (Boil 15 min)
10.0 g Kohatu [5.7%] - Boil 5 min
10.0 g Northern Brewer [10.6%] - Boil 5 min
1 pkgs Nottingham (Danstar #-) Yeast
0.90 tsp Yeast Nutrient (Primary 3 days)

Uppdatering: 1 020 efter tre dagar. Bra jobbat, jästen.

Uppdatering: Flasktappning efter en månad. FG på 1023, märkligt nog. Hajar noll. Det ger i alla fall en alkoholhalt på 7,1 %, kanske 7,3 % efter kolsyrejäsning. Den smakar hur som helst gott, redan rumstempererad, okolsyrad och omogen. Bränt socker och kaffe.